Jag har haft några så fina dagar med fina vänner. Åkt ut till Ingå där några av Magnus bästa vänner samlas varje sommar. Folk har egna sommarstugor och otroligt många barn sprang omkring och lekte på tomten. Det inte så att jag tvivlat på om jag är vuxen eller inte, men i vissa situationer minns jag exakt hur det var att vara barn och hälsa på mina föräldrars vänner med sommarställe i skärgården. Jag försöker att inte bli en mamma som tvingar på mina barn min egen barndom. Inget direkt fel med den, men bara för att jag tyckte att något var härligt som barn betyder inte automatiskt att mina barn har samma smak. Senare samma dag träffade jag min goda vän Karin och hennes dotter Märtha. Vi gick på Raseborgs sommarteater (även om jag inte vill pracka på min egen barndom på mina barn måste de ändå få lite finländsk kultur). Både Vidar och Majlis älskade pjäsen Peter Pan och barnen på scenen var såklart duktiga. Det som jag hade svårt att ta in var de sunkiga könsrollerna, Peter Pan kom ut 1904 och jag hade hoppats på en lite modernare version med fler kvinnor som faktiskt pratar och inte en tonåring som drömmer om att bli mamma till ett gäng barn bara några år yngre än hon själv. Det enda som hade förnyats verkade vara att byta namn på Wendy och kalla henne Lena. Men fine, i produktionen brydde man sig kanske inte så mycket om könsroller och Bechdel-testet. Det jag däremot inte kan släppa var att ingen ifrågasatt att ha “indianer” på scenen. Ett gäng som spelade en minimal roll för själva historien och som mest gick omkring och var en stereotyp nidbild av hur den amerikanska ursprungsbefolkningen porträtterades förr i tiden. Jag trodde att Finland år 2021 var lite med progressivt än det här. Read more
