I dag berördes jag mest av Maria på Dobra Futro som skrev om hur det var att gå på den mansfria festivalen Statement. Inte alla män och jag har faktiskt många manliga vänner och så vidare i all oändlighet, men FY FAN SÅ HÄRLIGT DET LÅTER! Rena bajamajor, ingen som tafsade, värderade ens utseende och inget obehagligt bröl. Jag säger inte att hela livet ska vara mansfritt, men ju mer jag tänkt på saken, desto mer uppskattar jag att det finns könseparatistiska utrymmen tillgängliga. Just nu drömmer jag om känslan att gå hem genom natten i en stad jag visste var helt mansfri. Jag tror att kvinnor omedvetet ständigt anpassar sig efter männen i sin närhet, undviker att bli tafsade på så långt det går, skrattar på rätt ställen så ingen bli aggressiv, väljer strategi på vägen hem (Uber, sällskap, nyckel i handen, telefon mot örat, rätt sida om vägen etc etc). “Och ja, det var ju otroligt. Jag har aldrig tidigare varit med om så mycket jubel och applåder före, under och efter en spelning som under de framträdanden jag såg på Statement. Aldrig varit med om sådant ös i ett publikhav utan att samtidigt bli mörbultad eller tafsad på. Alla_visade_hänsyn. Det var inga knuffar, inga brötiga bröl, inget tjafs i köerna.” Det finns såklart inget mer provocerande för cis män än kvinnor som har kul utan dem, så sju olika snubbar anmälde festivalen till jämställdhetsombudsmannen. Jaja, det kunde man ju räkna ut. Ingen ska ta ifrån mannen hans privilegier, är CIS-mannens svar på Nobody puts baby in the corner. Read more
