Den här tiden på året går jag alltid med en klump i magen. Jag längtar efter att träffa familj och vänner i Sverige och Finland, men avskyr att lämna mitt liv i LA. De flesta av mina svenska vänner räknar dagarna tills de får åka hem igen, men jag har alltid tyckt att det är lite jobbigt. Tidigare år har jag tänkt att det bara handlar om vanlig separationsångest, mitt liv är här. Men i år insåg jag att det också handlar om att sommaren blir en så tydlig markör över att åren går. Vanligtvis glider tiden bara jämnt framåt, men sommaren är ett tydligt avbrott. Inte bara för att vi byter land, utan också för att barnen börjar i en ny klass. En annan sak som stressar mig är att skolorna kräver så mycket av föräldrar, barn och lärare den här tiden på året. Kolla bara på det här. Att klä ut barnen varje dag den sista veckan.
