När jag pluggade på USC hade jag en studiekamrat som ofta pratade om hur hon hade varit med och hjälpt Barack Obama vinna presidentvalet. Jag antar att alla som röstat på honom kan skryta om just detta, men min studiekollega förklarade om hur hon jobbat på Mother Jones och satt hop en video som blev viral och som ansågs vara en viktig del av kampanjen. Jag var superimponerad tills jag förstod att hon gjort en kort praktikperiod på MJ under tiden då videon producerades. Det här var min första riktiga insikt i hur en ska prata om sin karriär i USA. Att vara lite blygsamt ödmjuk i det här landet trendar sannerligen inte. För en person som vuxit upp i Norden är det ibland svårt att anpassa sig till hur mycket man ska marknadsföra sig själv och gärna dessutom salta sina prestationer. För en nordbo sitter det så djupt att inte tro att man är någon. Eller snarare att folk inte ska tycka att man tror att man är någon. Häromdagen uppdaterade jag mitt CV och skrev in några svenska tidningar och magasin jag jobbat för. Men eftersom jag bara skrivit ett par texter för dem kände jag mig som en lurendrejare som lade upp dem på listan. Samma sak gäller att kalla mig författare. När den första boken kom ut tyckte jag att den var för självbiografisk för att vara en riktig bok, sen kom romanen och då hade jag bara skrivit en roman och man ska ju skriva två för att få kalla sig författare (ett rykte som jag ännu inte bekräftat källan på) och sen den tredje och den var ju mer av en faktabok. Nu sitter jag inte här med dåligt självförtroende. Jag tror att jag är hyfsat bra på att skriva både böcker och journalistiska texter. Jag kan identifiera Jante som lurar bakom soffan, men det sitter ändå så djupt inne att jag måste bevisa mig hundra gånger om innan det verkligen räknas. Jag dras med den där bluffkänslan som jag en gång läste att till och med Finlands förra president Tarja Halonen led av. Tänk om nån kommer på mig med att bara ha freestylat hela min karriär? Och jag HAR ju freestylat, men medan jag gjort det har jag publicerat en jäkla massa text och prat som i sig gett mig träning i just text och prat. Är ni med? Man blir ju sällan sämre av att göra en grej tiotusen gånger om. Samtidigt kan jag tycka att det är ganska trevligt med lite ödmjukhet. Att inte alla ska vara såna amerikanska skrytmånsar, utan att ibland också låta sina handlingar eller det en producera tala för sig. Att låta andra upptäcka att man är bra, istället för att glida omkring som en vandrande PR-byrå för en själv. För det finns situationer där tomma tunnor skramlar mest. Herregud, VEM slutar ett inlägg med ett präktigt menande ordspråk? Jag tydligen. USCH! Men ni fattar. Eller den som fattar fattar. Read more
