Igår åkte Maggan, jag och amerikanen ner till San Diego för att fixa ett pass. Orsaken till San Diego var att vi flyger till Stockholm redan på fredagen, amerikanen behöver ett snabbpass och köerna i Los Angeles gjorde att vi skulle ha fått en tid först nästa vecka. Ja, ja så går det när man är sent ute (med att föda barn). I bilen lyssnade vi på podcaster och bland annat det senaste avsnittet av This American Life. Avsnitt 603 handlade om människor som försöker ändra sitt och andras tankesätt och beteende. I den första delen åkte en kvinna till Australien och pratade med män som ropade efter kvinnor på gatan (catcalling ni vet). Hon drog fram mikrofonen och gick fram till de snubbar som ropat efter henne. Alla män hon talade med sa att de ville att kvinnorna skulle känna sig smickrade och att de “bara ville väl“. Han berättade att han brukade gå fram till grupper av kvinnor och ta i den snyggaste baken. Som en komplimang till ägaren av den snyggaste rumpan. Reportern gjorde lite research, kom tillbaka följande dag och berättade att de flesta kvinnor är rädda för att catcallandet (och tafsandet) ska leda till våld, att så gott som alla tycker att det är obehagligt och får dem att känna sig otrygga. Om ni vill ha de exakta siffrorna får ni lyssna själva. Det som jag fastnade vid var att de flesta kvinnor skrattar och skojar bort sexuella inviter eftersom de är rädda för mäns reaktion då de blir avvisade. Att männen, då de får ett nej, kan bli så okontrollerbart arga att de blir fysiska eller åtminstone skäller ut kvinnan. Kallar henne hora och så vidare. Kvinnor visar inte hur upprörda de blir på grund av rädsla för männens reaktion och männen tolkar det som om kvinnorna gillar att bli trakasserade. Själv tror jag att männens rop och tafsade mer handlar om makt över kvinnor, att visa att de kan ta vad de vill ha, snarare än en altruistisk önskan om att kvinnorna skulle bli glada över att få sina kroppar recenserade. Men nu sitter jag bara här och tjejgissar. Read more
