Jag minns inte var eller vem det var som delade en seriestrip om skillnaden mellan att vara snäll (kind) och att vara trevlig (nice), men jag fick en sån aha-upplevelse av den. Som kvinna blir man uppfostrad att vara trevlig, tillmötesgående och behagfull hela tiden. Helst både fysiskt och psykiskt. Kvinnor som säger emot, blir arga eller bara säger nej upplevs som hysteriska, rabiata eller bara känslosamma varelser så det är inte konstigt att vi formar oss efter normen och ler artigt när vi egentligen menar fuck you. (Det gör vi såklart också för att inte bli mördade). Ju mer jag tänker på det desto mer förbannad blir jag på att redan småflickor uppfostras till att vara så jävla trevliga i alla situationer. Att vi ännu i vuxen ålder tror att det viktigaste är att alla tycker om oss. Att det är viktigare än vår egen integritet. För mig var det en sån insikt när jag fattade att det är viktigt att vara snäll, men att jag kan befria mig själv från att vara så otroligt trevlig hela tiden. Speciellt då mot personer som inte förtjänar det. När kollegan säger något rasistisk, damen tränger sig före i kön eller en man gnuggar sig mot en på tunnelbanan måste man faktiskt inte vara trevlig i första hand. Att vara snäll uppfattar jag som att genuint bry sig om sina medmänniskor och närstående. Att vara generös och öppen. Snäll handlar inte om att bli omtyckt eller behaga, det handlar om att strunta i folks åsikter, men välja att göra något bra. Snäll kommer med självförtroende. En snäll person vet sitt eget värde och kan sätt gränser. Sån vill jag vara. Read more
