I dag spelade vi in ett nytt avsnitt av Det kommer att bli bra-podden. Jag vet att jag skrev att de första avsnitten skulle komma ut redan förra veckan, men Maggan som är producent och klippare drunknar i poddar som verkligen ger honom betalt (i dag kom t.ex. det första avsnittet av hans nyaste podd “Djävulspodden” ). Därför skuffas vår alltid längst ner på listan, men SNART SÅ! I dag pratade vi bland annat om prestation och det slog mig att coachingen faktiskt fått mig att trappa ner på min egen. Jag antar att det är en lång process, men långsamt börjar jag fatta att jag inte är mina prestationer. Jag fattar att det kanske låter självklart, men för mig har min duktighet liksom definierat mig. Jag är personen som alltid levererar. Nu övar jag på att vara mer som Magnus, kolla på Expedition Robinson mitt på dagen (jag visste inte heller att den fortfarande gick, men tydligen var det exakt den dokusåpan Maggan låg i badet och kollade på tidigare i dag) och strunta i om jag kommer upp i en viss tecken- eller kilometermängd. Jag går omkring och känner mig älskad även som slashas. Min poäng med det här högst personliga inlägget är: Vare sig du aldrig jobbat en dag i ditt liv, inte “klättrat på karriärstegen” (USCH för det uttrycket!), aldrig sprungit milen, lyft din egen vikt, skrivit en bok, en låt, ett filmmanus, byggt ett hus eller vad som helst annat som folk presterar i, är du precis lika mycket älskvärd och värd som människa. Dina prestationer är inte du. En annan sak är handlingar, det du gör gentemot dina medmänniskor är mycket viktigare än det du pratar om att du gör. Trots att handlingar och prestationer låter som ungefär samma sak är de inte det. Ja och de här fina bilderna tog min kompis Mathilda Tennysdotter, hon kommer snart att befinna sig i södra Sverige och tar gärna emot fotouppdrag. Read more
