I går åt vi middag med våra kompisar Antti och Johis på en relativt nyöppnad restaurang i Venice. Supergod mat, däremot var allt vin ganska äckligt, men det är en annan historia. Trots att vi bokat bord redan klockan sex somnade Vidar ganska fort i soffan vi satt i. Vi andra satt och pratade, planerade roadtrips till Palm Springs och annat skoj medan värdinnan till restaurangen kom förbi med jämna mellanrum för att påminna mig om hur söt Vidar är. Hon berättade att hon själv har tvillingpojkar hemma och hur hon tänkt mycket på hur viktigt det är att uppfostra dem så de blir mjuka och snälla. Och visst fasiken har hon rätt. Vi som är föräldrar till pojkar har ett enormt ansvar att hjälpa dem bli snälla, empatiska, hjälpsamma och inte ta så mycket plats på andra bekostad. Det är vi som ska förklara för dem att man aldrig rör en annan människa utan hens tillåtelse och att ett nej alltid faktiskt betyder nej. Lära dem om kvinnors och mäns lika värde. Det här är ju självklarheter, tänker ni kanske nu. Men det är det inte alls. Vi lever nämligen i en kultur som gör allt den kan för att mota in kvinnor och män i specifika roller där männen har vissa egenskaper (de tar plats, visar med hela handen, är högljudda, starka, hårda och självsäkra) och kvinnorna en annan (de är hjälpsamma, empatiska, vårdande, mjuka, sätter sina egna behov i andra etc). Jag föreställer mig att det är jämförbart med att leva i ett jämställt förhållande. Trots att vi vet hur ett jämställt förhållande ser ut är det väldigt lätt att bara sugas in i könsroller där den ena plockar och den andra byter däck, den ena jobbar deltid och vabbar medan den andra gör karriär och betalar av på bostadslånet. Att leva jämställt kräver arbete varje dag. Också för en stor feminist, tänker jag, Read more
