Jag läste den här texten (på finska) på Helsingin Sanomat om hur vi väldigt snabbt gått från ett samhälle som respekterar och beundrar de äldre, till ett där de äldre till stor del ignoreras medan barnen är i fokus. Att kapitalismen fått oss att tro att det bästa sättet att uppfostra ett barn är att ge hen presenter och konsumtionsupplevelser. Om hur föräldrars liv nu för tiden till stor del handlar om att göra barnen lyckliga. Det här är nu grovt förenklat och kolumnisten menar inte att barnen, som förr i tiden, ska förtjäna sitt eget leverbröd och sina föräldrars kärlek, men att vi gärna kunde kräva lite mer hjälp i till exempel hemmet av ungarna. Jag tycker själv att det är svårt att veta hur mycket ett femåring ska hjälpa till hemma. Min erfarenhet är att små och lite äldre pojkar oftast kommer lättare undan i hemmet (och världen) än sina systrar. Flickor förväntas hjälpa till lite mer. Ni vet de där undersökningarna då man filmade förskolepersonal som själva sade sig behandla pojkar och flickor helt lika? När de fick se filmen märkte de att flickorna passade upp pojkarna och pojkarna fick mycket mer frihet. Jag antar att samma sak skulle ske om man filmade i folks hem. Tänker så här: att ha en son betyder att man måste hålla ett extra öga på sig själv så man inte gör framtida flickvänner och fruar en björntjänst. Att det blir de som städar upp stökiga kök efter att ens vuxna son gjort familjen en “tjänst” och fixat middag, att det blir hon som plockat i hemmet och tömmer diskmaskinen. Nu handlade Helsingin Sanomat-krönikan inte bara om pojkar, utan om barn i allmänhet. Jag tänker så här: Jag gör ungen en tjänst en tjänst om jag inte är hans betjänt hela tiden. Read more
