Ibland när jag tittar ner på min mage överraskas jag av att den är så stor. Under de senaste veckorna har den nämligen börjat puta ordentligt och kan ej längre tas för enbart bra pizzamiddag eller gaser. Mirakulöst nog har bara en person påpekat att min mage växer, jag svarade med att hålla ett litet föredrag för honom om hur man inte ska kommentera andra människors kroppar. Min kompis Annica som också är gravid berättade att hon regelbundet råkar ut för detta, människor som vill informera henne om att hennes mage är stor. Sluta med det. När jag ser ner på magen och inser att den, om allt går som det ska, kommer att leverera ett barn blir jag ofta väldigt glad, men ibland också stel av skräck. Ska vi verkligen ha ett barn till? Jag som alltid tyckt att ett barn är alldeles lämpligt. If it’s not broke don’t fix it, liksom. Hur ska det gå? På allvar. Har vi verkligen råd? Energi? Orka umgås med en baby. Och jag vet ju att vi kommer att älska den nya personen så mycket vi förmår och att Vid kommer att bli en fin storebror, men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig. Vad hände egentligen (om man bortser från the obvious som leder till att ett barn blir till. Observera det panikslagna leendet på bilden. Read more
