Vi brukar skämta om att Vidar under sin livstid sannolikt sovit på minst hundra olika restauranger. När vi fick barn hade vi någon fix idé om att livet skulle fortgå som förut trots att vi hade barn. Jaja, det gick ibland, men alltid är det ej ett nöje att ha en ettåring med sig när man ska beställa in mat, föra en trevlig konversation och sedan sitta och njuta en stund (alltid = aldrig). I dag kom jag på den, om jag får säga det själv, genialiska idén att gå ner ett kvarter, köpa thaimat från foodtrucken som brukar stå där och sedan picknicka i parken. Jag tycker ju att barnen ska hänga med i vårt liv, snarare än tvärtom. Samtidigt inser jag ju att Vidar varit ett extremt lätt barn att släpa med sig, får se hur Majlis blir. Det har ju hänt förut att jag fått äta upp mina ord. Men såhär: Det SKADAR inte att visa barn hur det går till på en restaurang och andra platser ute i livet. Jaja, Maggans bästis och barnens gudfar Tommy befann sig i L.A. för lite business och passade på att joina oss för lite parkpicknick. Majlis fokuserade på att lära sig att gå och slussades tillbaka till en tid när Vidar befann sig i samma fas. De som livet är så frustrerade över att det inte riktigt funkar ännu och de stora liven (Magnus och jag) tycker efter två timmar av spatserande med baby att det är lite långtråkigt. Jag åt en pad thai med tofu och extra chili. De andra år väl åt i samma stil. Vi hade klätt ut Majlis till USA dagen till ära. Sen kastade vi boll och tog det allmänt launa. Så launa man nu kan ta det med en nästan ettåring. Inte så jag skrev den stora romanen precis medan de andra roade sig. Nu väntar jag på att det ska bli lite svalare så jag kan dra ut och springa lite. Read more
