Jag har alltid sett mig som en medioker förälder. Inte den sämsta, men långt ifrån den bästa. Jag vill inte ens ge mig in i en diskussion kring vad en bra förälder gör, delvis för att reglerna är så diametralt olika gällande pappor och mammor, men också för att det är så subjektivt. Mina barn har otroligt mycket skärmtid, men det orkar jag faktiskt inte bry mig om. De är okej. Jag känner mig ofta usel när jag ber barnen låta mig vara ifred för att jag måste jobba och bra när jag gör saker med dem som att ta en Pokemon-promenad med Vidde eller som igår att ta Majlis med ut i Tuna Canyon på en liten ritt. Solen höll på att gå ner, först såg vi en hjort, sedan massor av små kaniner och avslutningsvis en prärievarg. Jag red på Sequoia och hade Majlis på Sophie i ett grimskaft. Magnus hängde med på Sovereignty och vågade till och med trava uppför en backe (Majlis sitter och skriker TRAAAAV hela tiden). Ja, i den stunden på hästen med två av tre familjemedlemmar kände jag mig som en god mor. Jag umgås ju otroligt mycket med mina familjemedlemmar eftersom jag jobbar hemifrån och mina barn också gör det. Det går liksom inte att vara den där emojin med hjärtögon hela tiden, men jag intalar mig själv att det är bra för barnen att se att föräldrarna är helt vanliga människor med ett vanliga känslosprktrum. En sak som skiljer USA från min upplevelse av att vara barn i Finland (obs att det ju är ganska många år mellan mig som barn och mina egna barn) är friheten. Mina föräldrar var tydliga att de älskade mig och syrran och samtidigt lät de oss dra ner till stranden själva, rida, cykla runt stan på kvällarna och ta oss till skolan. Okej att vi inte var fyra år gamla då, men i skolåldern. Här får folk panik av nioåringar som promenerar till skolan utan sällskap och jag får en känsla av att vara oansvarig när Majlis leker i vågorna och med hästarna i hagen. Trots att jag finns i närheten. Här skjutsas barnen överallt (trots att vi bor på ett cykel- och promenadvänligt område) och om Majlis spatserar några meter bakom oss på gatan är det mer regel än undantag att en orolig person kommer fram till oss och ber oss hålla ett öga på henne. Jag är antagligen oansvarig ibland, men jag tror också att barnen får självförtroende av att klara av saker själva och göra sånt som är lite läskigt. Den största insikten som förälder och vuxen människa är väl ändå att alla, precis alla, bara experimenterar sig fram i livet. Somliga blir bara bättre på att ta in lärdomar än andra. Eller vad vet jag. Read more
