Inte för att hänga ut någon här, men vet ni en irriterande grej Maggan gör? Jo, han pratar med sig själv när han jobbar. Det är inget avslappnade småprat. Han vrålar “NEEEJ!” “FAAAN!” “DET ÄR INTE SANT! NEEEJ!” och jag går på det varje gång. Tror att han raderat alla poddfiler han nyss klippt ihop eller blivit av med samtliga klienter. Sedan går det en minut och han konstaterar glatt, för sig själv, “Nämen här ligger ju filen!” eller “Just det! Det hade jag ju redan skickat iväg.” Detta upprepas ungefär tio gånger om dagen. Jag hoppar till i ren skräck varje gång. Känner mig lurad efteråt. Själv sitter jag tyst och stilla. Passivt aggressivt mumlar jag för mig själv hur ingen respekterar mitt jobb. Alla bara avbryter mig och stojar i bakgrunden när jag spelar in podd. När jag bägaren rinner över viftar jag med händerna och slänger pennor på den mest högljudda. Detta medan personen på andra sidan podden pratar. Sen försöker jag skriva bok eller krönika eller artikel och familjemedlemmar vill att jag ska lyssna på dem, komma med när de kissar eller laga en macka åt dem. Idag förde jag i alla fall över romanmanuset till min Drive. Det skulle bli så dålig stämning om någonting hände med min dator och 70 000 ord bara försvann. Jag känner att jag närmar mig slutet på historien, eller jag har ju redan skrivit den sista meningen och håller nu på att mejsla fram huvudpersonerna. Snart ska jag skicka in det till min förläggare och en testläsare. Jag känner som vanligt ett stort självförakt när jag tänker på min text, men det finns faktiskt vissa bitar som är helt okej. Så jäkla mycket känslor i att skriva böcker, men jag antar att det också är en fin sak. Read more
