Ig’e5r d’e5 jag min vana trogen stod och bl’e4ddrade (=smygl’e4ste) b’f6cker p’e5 Den Stora Bokhandeln blev jag abrubt avbruten av att n’e5gon sade mitt namn. Jag s’e5g upp och framf’f6r mej stod en snubbe jag aldrig f’f6rr tr’e4ffat. Den stora r’f6da alarmknappen i mitt huvud b’f6rjade omedelbart signalera fara, men medan jag famlade efter pepparsprayet hann killen s’e4ga: “Allts’e5, det ‘e4r jag Basse”. Basse som i Svart och vitt. Jag svarade “Hej”. Och Basse konstaterade att det var sk’f6nt att det faktiskt var jag, eftersom fr’e4mmande m’e4nniskor vanligtvis inte uppskattar att man smyger upp p’e5 dem och kallar dem Peppe. Vi stod d’e4r och fnissade (inombords) en stund. Sen sade Basse: “Jag m’e5ste g’e5 och tr’e4ffa min fru nu”. Och stunden var ‘f6ver. F’f6rst’e5r ni det fantastiska i den h’e4r situationen: Jag har tr’e4ffat en annan bloggare!** *Skulle jag sannolikt ha sagt om jag var en helsingforsfinlandssvensk man i sina b’e4sta ‘e5r.**Om man ska vara petnoga s’e5 var det antagligen bara en fr’e5ga om tid innan Basse och jag skulle springa in i varandra, vi har ju bl.a. Jonny D som gemensam polare. Men ‘e4nd’e5! Read more
