I bilen på väg hem började Magnus och jag prata om olika sätt att projicera ilska. Jag var nöjd över att ha konfronterat en person som var dum och drog hela historien för Magnus. Jag har inget emot att säga till på skarpen och i hemlighet njuter jag lite av att drabba samman med människor som bråkat med mig eller folk jag tycker om. Sedan glömmer jag alla oförrätter och kan en kort tid senare vara BFF med personen. Maggan glömmer aldrig. Han kan ruva på hämnd i flera år och ser gärna till att den som drabbas av hans bestraffning aldrig får veta varifrån den kom. Det räcker med att han själv vet. På så vis är vi olika. Jag är mer som Scarface och Magnus som Gudfadern. Ni då: Al Pacino eller Marlon Brando? Read more
