I morse när jag vaknade och yrvaket sträckte mig efter min telefon var den första nyheten som nådde mig att min före detta arbetsgivare KSF Media samarbetsförhandlar och ska göra sig av med 63 årsverken. Det är bara i Finland man byter ut uttrycket “ge sparken åt” mot “samarbetsförhandla“. Innan jag sade upp mig var jag själv med om några samarbetsförhandlingar. Oftast håller de på i några veckor då alla försöker ignorera faktumet att de kanske är arbetslösa inom en nära framtid. Folk reagerar olika, vissa blir passiva, andra aggressiva, det finns de som lägger in en extra växel och arbetar ännu hårdare än tidigare för att visa att de är viktiga för för arbetsgivaren (förgäves) och så finns det finns det de som tar varje tillfälle i akt att spekulera kring vem det är som kommer att att få gå. Andra säger upp sig. Stämningen på redaktionen är med andra ord vidrig. Det handlar inte heller enbart om enskilda individers rädsla för att förlora sin arbetsplats, utan också om att journalistiken är en viktig del av en demokrati. Det måste finnas en oberoende institution som granskar den politiska och ekonomiska makten. Med allt färre journalister och allt mindre resurser är det allt svårare att göra granskande reportage, ifrågasätta politiker och syna företag. På sociala medier läser jag regelbundet om folk som stolt förklarar att de sagt upp sin prenumeration eftersom de inte tycker att bland annat Hufvudstadsbladet är tillräckligt relevant. Att de får sina nyheter, gratis, på annat håll. Men vet ni vad, det finns ingenting som en gratis lunch. Betalar man inte med med rena pengar, betalar man med något annat. Jag försöker inte påstå att allt som KSF Media (som alltså äger Hbl) producerar är så jävla bra, men det beror till stor del på redan nu alldeles för små resurser. Efter nästan tio år i huset vet jag att det finns otroligt bra och hängivna journalister där. Journalister som är överarbetade och får alldeles för lite betalt i proportion till sin kompetens och arbetsbörda. Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här. Det är ju ingenting nytt. Kanske skriver jag det för att jag är så jäkla ledsen. För att jag känner sådan sorg för mina före detta kollegers skull. Det är så tragiskt på så många nivåer. Fy fan, alltså. Read more
