Redovisning av gårdagens föreläsning: Campuset är gigantiskt. Det ser ut som en broschyr som ska sälja in ett perfekt campus. Stora pampiga byggnader, sportplaner, människor med datorväskor över axlarna och mappar i händerna, några statyer, ett par fontäner och säkerhetsvakter i minibilar. Jag tappade genast bort mig på School for Cinematic Arts, men pratade med en av tolvåringarna på skolan som kunde visa mig fram. Svettades lite. Kände ingen. Alla andra såg ut att vara med i en amerikansk collegefilm (inser nu hur trovärdiga alla dessa amerikanska tonårsfilmer är). Eftersom den här föreläsningsserien bjuder in skådespelare och andra VIKTIGA tv-människor vill skolan inte visa upp tomma salar. Det råder sträng närvaroplikt. Alla lämnar in sitt studiekort i början av föreläsningen och får tillbaka det när professorn säger att man får få hem. I det här fallet kvart i elva på måndag kväll. Är man borta en föreläsning sjunker slutvitsordet omedelbart. Vitsordet påverkas också av hur aktiv man varit under föreläsningarna (antar att det skulle vara pinsamt för skolan att bjuda in Kiefer Sutherland om salen var halvfull och ingen frågade nåt). Jag har lovat mig själv att säga nåt på alla föreläsningar jag är anmäld. Vänjer man sig vid att vara en tyst betraktare blir det svårt att ändra kurs och aktivt delta när det krävs. Lika bra att tvinga sig vara pratsam från början. I går överraskades jag av hur tunn min röst låter i en sal med två hundra andra elever. När jag pep fram min fråga insåg jag att det blir till att träna upp rösten om jag ska fortsätta vara den duktiga eleven. Read more
