Alltså vet ni, nyligen fick jag ett så ledsamt besked. Mill Creek, mitt ridskolestall, pallade inte trycket av att vara stängt och har nu gått i konkurs. Alla hästar ska säljas. Jag är inte bara orolig över vad som ska hända med de äldsta ridskolehästarna, de som inte har något marknadsvärde. Jag är orolig för hur det kommer att gå med personalen El Salvador och Guatemala som jobbat där i tjugo år och definitivt inte har arbetstillstånd. Hur ska de nu få mat på bordet? På ett personligt plan är det också så ledsamt. Mill Creek har varit en så stor del av mitt Los Angeles-liv. Varje gång jag kört hem därifrån har jag varit lycklig. Jag har älskat hästarna så mycket, för att inte tala om hur otroligt mycket jag utvecklats som ryttare. Plus, en av de viktigaste sakerna: Det var här Fridas och min vänskap grundades. Vi träffades på nån fest när Frida precis flyttat hon och hon ba: “Eh, jag hörde att du kanske gillar hästar.” Jag hade inte ridit seriöst sedan jag bodde i Buenos Aires tio år tidigare. Kände mig skeptisk, men åkte ändå till stallet med henne. Insåg hur otroligt lycklig jag blir av att få vara med hästar och vilken otrolig person och vän Frida är. Hästar och Frida kommer såklart att fortsätta existera i mitt liv, men platsen där allt började finns inte längre. Äsch, förlåt för att jag låter så dramatisk, men är ganska ledsen just nu. Read more
