Okej, jag tog kanske i lite i rubriken, men hear me out, som vi säger här i Amerika. Jag tog en promenad och lyssnade på podden Hidden Brain som handlade om vad man ska bli när man blir stor. Och inte bara yrkesmässigt, men vad vi sätter för mål och om hur vi ofta sätter fel sorts mål. Vi lever mitt i en konsumtionskultur där framgång och lycka nästan alltid mäts på basen av hur mycket vi tjänar och vilka statussymboler vi har, men det är verkligen inte samma sak som att känna sig tillfredsställd och nöjd med sitt liv.I podden intervjuas en psykolog som säger att man kan skilja mellan intern motivation och extern motivation. Den interna motivationen kommer från att vi gör något vi verkligen gillar, utan att bli belönade om vi gör det/bestraffade om vi inte gör det. Att göra något vi inte gillar men där vi får en belöning i form av till exempel lön gör oss inte speciellt lyckliga i längden. Eller att, i största välmening, uppmuntra eller till och med tvinga våra barn att spela piano, söka in till en viss utbildning eller utöva en specifik idrott kan göra dem olyckliga.Det är ju självklart att livet består av stunder när vi måste göra saker vi inte nödvändigtvis vill, men det kan löna sig att stanna upp och fundera om vi gör en aktivitet av extern eller intern motivation. För att skaffa status eller pengar, eller för att det får oss att må bra. Jag fick en aha-insikt här: Både min kompis Tamara vars hästar jag tränar och min egen dressyrtränare vill att jag ska tävla med deras hästar. Jag har sagt nej, men ändå ofta funderat på om jag ändå borde testa. Nu kan det ju vara att jag skulle älska att tävla, men jag är också lite rädd för att prestationskraven skulle överskugga det härliga med ridningen. Förstår ni vad jag menar?Här kan ni lyssna på podden.
