Jag antar att det är karaktärsdanande att vara ensam förälder i ett par veckor. Och jag vet att jag är en bortskämd jävel som inte har en aning om hur riktigt föräldraskap är (alla vet ju att riktigt föräldraskap är lika många eller fler barn än föräldrar), men jösses så slitigt det är att alltid vara den som levererar när man är van vid att vara två. Exempel: Alla nyblivna femåringar förstår tydligen inte vad man menar när man sticker in huvudet i deras rum och ber dem klä på sig och borsta tänderna medan man själv dricker kaffe.Korta stunder tror jag att Vid kan lukta till sig min desperation och i dag lydde han mig på första försöket när jag bad honom säga hej då till sina nya vänner och lämna lekparken. Barn har väl instinkter för sånt, de kan känna av när man som förälder överväger att lämna dem till vargarna (= mountain lions). Älskar fortfarande min son, men längtar också efter Magnus.Mitt bästa lekmannatip: Trötta ut unge genom att ha hen att springa fram och tillbaka på stranden. Read more
