Jag berättade ju att hästen Tonys bästis Hugo fick kolik och dog. Och att Tony var så ledsen att han inte kunde äta, bara stod i hagen, helt apatisk med hängande huvud och stirrade ut i intet. Min ridinstruktör berättade att Tony fått ta farväl av Hugo medan han ännu låg i hagen. Tony hade gått fram till sin kompis, fnyst lite på honom, nafsat vänligt och sedan vandrat runt honom. Så otroligt rörande, sorgligt och fint. Alla som haft hund, katt eller annat husdjur fattar ju att djur också kan sörja och känns glädje. För att inte tala om vilken kärlek man själv kan känna gentemot ett djur och saknaden då det går bort. Och då kan jag inte låta bli att tänka på djuren vi äter. För om en hund, katt och häst kan ha personligheter och känna glädje, sorg och saknad, visst fan kan grisar och kor det också. Innan ni ropar BONDEN BEHÖVS! Håller jag faktiskt med om det, men tänker också att Maggan gör rätt när han varje gång Vidar vill äta kött påminner honom om att en levande varelse gett sitt liv för köttbiten och att Vidar därför ska respektera det. Äta upp allt, inte leka med maten eller säga att den är äcklig eller motsvarande. Förr brukade jag säga att jag inte äter djur för att köttproduktionen har en så stor miljöpåverkan, inte för att jag tycker djur är söta. Det var för att verka rationell, alltså motsatsen till känslosam och därmed kvinnlig (alla vet ju att det rationella enligt patriarkatet är manligt (hög status) och det känslosamma (låg status) är kvinnligt), men nuförtiden står jag för att jag helst inte äter kött eftersom det faktiskt är något som en gång var en levande varelse som landar på min tallrik. Ja OCH miljöpåverkan såklart. Om jag fick välja skulle folk dra ner på sin köttkonsumtion med 90 procent. Varsågoda och fira till det med en ordentlig biff, men skippa slentrianköttet. De där köttbullarna i frysen, skinkan på frukostmackan och burgaren på vägen hem. Men nu är det ju tyvärr inte jag som bestämmer. Read more
