En av mina favoritbloggare, Smulan, skriver om hur osugna hon och hennes kompisar är på att få barn. De är alla knappt trettio år gamla och känner en tyst press från omgivningen. Jag fattar precis, jag var fruktansvärt osugen på att skaffa barn när jag var 28, lika osugen när jag var 30 och 32. Jag kan inte påstå att jag gick omkring och drömde om en spädis när jag var 33 heller, men det hjälpte lite att träffa Magnus och sen gick det som det kan gå när man har oskyddat sex. Kan inte påstå att jag ångrar Vidar. Vissa av oss kommer aldrig att känna någon som helst form av babyfeber. Somliga gör ett barn ändå, andra inte. Själv tycker jag att det är otroligt befriande med familjer utan barn, familjer med två mammor och två pappor, eller sju barn. Egentligen allt som finns utanför min egen lilla kärnfamiljnorm. Ju fler som väljer annorlunda, desto friare känner jag mig. Och när man väl har barn behöver inte nödvändigtvis ens liv bli så himla annorlunda som alla påstår att det blir, åtminstone inte med ett barn. Ursäkta för anekdotisk bevisföring, men Maggan och jag har fortsatt våra liv i ganska samma rytm som innan Vidde föddes. Tror inte barnet lidit så himla mycket av det. Den största skillnaden är väl att vi inte går ut på tumanhand lika ofta längre. Samtidigt så finns det säkert folk som vill att deras liv ska förändras och få en ny riktning och då är det bara att gå all in. Det behöver inte heller vara så himla bråttom med barn. Det är visserligen lättare att bli gravid när man är ung, men folk är olika fertila. Jag har en vän och före detta kollega som fick barn när hon var 47. Så jäkla coolt och fint och hon är så lycklig att jag får tårar i ögonen bara att skriva det. Hur gamla var ni/skulle ni vilja vara när ni fick barn? Vill ni ens ha barn? Read more
