Linneá är höggravid och skriver om sina tankar inför förlossningen. Jag känner igen mig på allt. När jag var gravid med Vidar skolkade vi från hela förberedelsekursen man skulle gå på eftersom jag fick ångest av att ens tänka på att förlösa ett barn och för att rådgivningspersonen hetsade oss så mycket att gå på den att jag till slut vägrade. Jag läste noll litteratur och tänkte att det får gå som det går. Vet inte om det var så smart, men jag hade tur och det gick bra. Jag tycker att det är viktigt att folk som är gravida ska få ta del av fakta, att man är medveten om förlossningsskador, men att det samtidigt också finns dokumenterat om hur bra det kan gå. Visserligen blev jag igångsatt, vi tillbringade nästan två dygn på sjukhuset innan nåt hände, jag kräktes en del och ungen väl skulle ut hann jag inte få nån smärtlindring annat än helt värdelös lustgas, men ut kom Vidde och jag studsade upp, tog en dusch och drack ett glas champagne. Allt detta i Helsingfors. När jag var gravid med Majlis hängde jag mycket med min vän Cecilia som relativt nyligen hade haft världens bästa helt naturliga förlossning. Eller alla förlossningar är väl naturlig, men ni fattar, en drömförlossning. Cissan gav mig två råd: råma som en ko och spänn inte käkarna. När man väl är på väg att föda barn gör det så pass ont att man inte kan ha en jättelång manual i huvudet, vissa klarar kanske av fler instruktioner än två, men för mig funkade dessa riktigt bra: Råma, spänn inte ja och ligg inte ner på rygg om det går att undvika. Vi åkte in till förlossningscentret (Majlis föddes på ett hipsterställe i Silver Lake, ej på sjukhus) tidigt på morgonen, babyn kom några timmar senare i ett badkar med ljummet vatten. Tycker att man ska ta all smärtlindring man bara får om det känns så, men på just det här stället erbjöds bara egen andning och badkar. Efteråt beställde vi thai-take out, delade den med barnmorskan och samma kväll åkte vi hem medan solen gick ner i Stilla havet. Mycket fint. Minns att vi plockade upp Vidar från en playdate på vägen. Jag hade dock förlorat jättemycket blod när moderkakan skulle ut och det var inte tal om att skutta in i duschen, klarade knappt av att stapla fram några meter till bilen och var svag i flera veckor efteråt. I efterhand inser jag att det inte skulle ha skadat med lite extra järn intravenöst. Grejer jag glömt borta mellan den första och andra förlossningen: Det ät tydligen ganska vanligt att man kräks under värkarna och i slutskedet går man (jag) in i nåt slags medvetslöshet. Det låter kanske lite konstigt, men under båda förlossningarna har jag liksom slocknat mellan de värsta värkarna. Det gör ont att föda barn och nånstans på vägen tror man att man kommer att dö, det hjälper lite att vara medveten om den här fasen och att den är övergående. Ja och sen är det ju vanligtvis väldigt trevligt att få hålla i sin lilla nyföding. Bonus på det: Förlossningen är över. Read more
