När Vidar var nyfödd läste jag en text om att det mest miljövänliga än människa kan göra är att inte få barn. Jag kommer antagligen ihåg artikeln så väl just för att jag precis hade fått en baby och var extra känslig. Inte så att jag, då, kände skuld, men snarare för att jag tyckte att miljön nu var en legitim orsak för att inte få barn. I dag läste jag den här kolumnen av Kristina Lindquist i DN. Den diskuterar människans påverkan på miljön och att den största miljöboven är den som får många barn. Drar man det till sin spets borde barnlösa med bättre samvete kunna flyga jorden runt eftersom de i alla fall besparat världen fler miljöförstörare. Nu är ju inte målet att alla ska utarma jorden lika mycket och att de barnlösa liksom har en kvot att använda upp, det handlar inte om ett nollsummespel, men ni fattar. “Ditt barn mot min weekendresa – det går väl på ett ut hur man väljer, om allt kan översättas till koldioxidekvivalenter. Den som inte skaffar barn borde kunna bränna varv efter varv runt jorden på de 58 ton som den ofödda sparar in varje år. Vi lever dessutom i ett liberalt paradigm som säger att mänskliga önskningar inte kan rangordnas, så vem är jag att ifrågasätta hur du spenderar dina utsläpp? “ Att peka på folks barn och ett folks reproduktion blir, som Lindquist skriver, fort dystopiskt. Vem som får fortplanta sig är på inga sätt en ny tanke. Det är bara några år sedan Kina slopade sin enbarnspolitik samtidigt som Iowa håller på och inför en lag där abort efter vecka sex förbjuds. Eller Sveriges tvångssterilisering av samer och romer eller steriliseringen av transpersoner. Eller The Handmaid’s Tale (vågar inte kolla på säsong 2 pga av att den verkar så hemsk). Jag tänker så här: Att kontrollera folks barnafödande är inte okej. Det som är mer än okej är att påminna oss om hur mycket en människa (vissa mer än andra) sliter på jordens resurser. Read more
