Jag har precis anlänt till vår sommarstuga i Ekenäs efter ett dryg av resande. Vi lämnade Stockholm på lördag eftermiddag, tog färjan till Helsingfors och körde sedan till Ekenäs. Eller först åt vi frukost hos Anne, men det är en annan mycket mer inspirerande historia. Det här med ett resa för barn är något jag bävar för, jag är nämligen ganska dålig på att resa ensam med två barn. Det här säger jag inte för att kokettera (så där som någon i en intervju jag gjorde nyligen sa att hen ”inte gillar att göra tråkiga saker, bara roliga” och man ba ”alltså WOW så originellt!”), utan snarare för att jag är lite rädd för att resa med barnen. Jag blir lite svettig när jag tänker på att Majlis ska bajsa på ett olämpligt ställe eller få ett raseriutbrott på restaurangen eller att jag inte ska få in barnvagnen i kupén eller glömma att ge dem mat. Och att jag inte kan hantera konsekvenserna. Bara går därifrån och aldrig mer ser mig om liksom. Jag har inte heller samma oändliga tålamod som Magnus verkar ha när han hänger med barnen. Maggan går helt in i att hans uppgift ÄR att vara med ungarna, medan jag suktar efter att få jobba lite, läsa en bok eller ta ett glas vin, blir irriterad när det inte funkar och tar ut irritationen på ungarna. Vidar och Majlis vann med andra ord inte jackpotten när de fick mig till mamma, men tänker att jag är inspirerande på andra sätt. Kanske. Nu är vi i alla fall framme, har ätit nypotatis och sill och jag har badat inte mindre än TVÅ gånger med barnen. Var otroligt nöjd med mig själv efter det. Kräver uppenbarligen inte så mycket av mig själv som förälder. Ja och så förklarade Vidar något i bilen använde ordet “purse” och frågade om jag visste vad de betydde. När jag sade att det är en sorts väska som damer ofta använder såg han strängt på mig och sa: “Män kan faktiskt också ha handväskor. Det finns ingenting som pojk- och flicksaker, det finns bara saker“. Mitt modershjärta exploderade. Read more
