Mina bröst lever nuförtiden självständiga liv. De gör precis vad de vill och varje dag är en ny utmaning för mej som är tvungen att leva med dem. Så här känns det antagligen när ens barn växer upp och långsamt, men målmedvetet frigör sig från sina föräldrar. Värsta tonårsattityden har tuttarna också. Jag ba:“Kan ni två lugna ner er lite? Jag är inte helt okej med vare sig er storlek eller er nästan fanatiska mjölkproduktion.” Brösten ba:“Du ska ta och skita i vad vi håller på med. Vem tror du riktigt att du är? Vår mamma?” Jag osäkert:“Well tekniskt sett, typ ja..?” Read more
