Det som Jenny skriver om idag har jag tänkt blogga om hur länge. Nämligen hur kvinnor styr upp och organiserar medan männen (ursäkta heteronormativiteten) åker snålskjuts på det. Helt ärligt tycker jag att Magnus och jag lever någorlunda jämställt, vi sköter/leker/vakar med barn lika mycket, lagar mat lika ofta, Magnus tvättar och städar, jag plockar. Vår bröllopsdag planerar vi vartannat år, i år är det Magnus tur. Att vi lever så jämställt man nu kan leva i ett patriarkat handlar antagligen om att Magnus har vuxit upp med feministiskt medvetna föräldrar och att han och jag redan när vi blev ihop pratade JÄTTEmycket om jämställdhet och om hur vi vill leva och att vi fortsättningsvis pratar (ibland grälar) om det. Jag måste också bekänna att jag tagit ett motvilligt steg tillbaka i många planeringssituationer (plus inte varit snabbast på bbyn varje gång hon gråter), men tänker att det i längden är värt det. Det sagt är det jag som har koll på vad som finns och inte finns i kylskåpet och jag som planerar (och betalar) alla våra resor. Det är också jag som på nån jävla vänster nästan alltid styr upp träffar med vänner. Detta stör mig något infernaliskt och när vi pratade om det häromdagen sade Maggan att han tänkt på samma sak, men att det är omöjligt att styra upp någonting genom andra män. Det slutar alltid med att planeringen rinner ut i sanden. Förutom om han kontaktar en kvinna, då blir det träff. I praktiken innebär det här att jag träffar mycket fler vänner än han och att vi tillsammans träffar fler av mina kompisar än hans. Varför är det så här? Med tanke på hur många manliga chefer det finns kan det inte finnas någon logisk förklaring gällande “naturligt” eller genetiskt ledarskap eftersom kvinnor tydligen är mästare på att styra organisationer (kan det vara så att män kvoterar in andra inkompetenta män till ledande positioner?). Jag tror helt enkelt att män av någon kulturell orsak tillåter sig själva att låta någon annan stå för det tråkiga planerandet. I längden gör kvinnor och männen sig själva en björntjänst för blir de ensamma blir de enormt ensamma och handfallna. Mäns sociala nätverk, som ironiskt nog är så hyllat i vår kultur, har så mycket glesare öglor än de flesta kvinnors. Inte alla män och inte alla kvinnor och så vidare, men för de allra flesta verkar kvinnorna vara projektledare i familjen. Jag frågar som Jenny, ni med barn eller ni med mamma och pappa, vem gör vad enligt listan ovan? (nu när jag själv granskar den ser jag en tydlig övervikt på grejer jag gör. So much för mitt skryt om vår jämställda relation i början av inlägget). Hur ska man då få till stånd en förändring? Prata om det, ta ett steg tillbaka och låt den andra planera och kom ihåg: Ingenting förändras av sig självt. Det går inte att vänta sig till en förändring, man är själv tvungen att förändra sitt beteende på nåt sätt. Read more
