När folk frågar om vi äger en bil brukar jag svara med att se förskräckt* ut och säga: “Nej herregud! Aldrig i livet!” Sedan trollar jag fram en utförande Power Point-presentation med statistik om hur sällan man behöver bil om man är jag och bor i Rödbergen. Om hur jag så gott som nunca behöver röra mej längre än två kilometer från mitt hem och att det faktiskt finns fötter, cyklar, spårvagnar och taxi. Är jag riktigt engagerad slänger jag in några miljöpolitiska besserwisserutlåtanden och avslutar med att vi hellre sätter våra pengar på andra saker. Faktiskt. Ovanstående presentation gör att man** får svälja en hel del stolthet då man ber om att få låna sina polares bilar för att åka ut till stugan under sommarveckorna. Man ba:“Sir, thank you sir! Thank you.” …medan man backar ut ur rummet med min hatt i händerna och undviker direkt ögonkontakt. *och lite förnärmad.**alltså jag. Read more
