Den senaste tiden har jag funderat en hel del på presenter. Det är roligt att ge grejer åt folk man gillar (Hietanen brukar t.ex. alltid ge mig böcker eller tidningar hon tror att jag skulle uppskatta), men problematiken i att drunkna i onödiga grejer. För några dagar sedan skrev Friman ett utmärkt inlägg om barn som idkar något slags byteshandel av leksaker för att skaffa sig vänner. Friman tar avstamp i text hon läst i Helsingin Sanomat. Artikeln handlar om att barn tidigt lär sig marknadsekonomi och sociala funktioner (HS tyckte att det var bra och att vi vuxna inte ska blanda oss i ungarnas subkultur). Äh, ni måste nog läsa hela Frimanskans inlägg själva. Jag läste sociologi som första biämne på universitetet och snubblade in på en kurs i antropologi (vi kallade vår föreläsare för Malaria-Kenneth eftersom han dragit på sig en släng av malaria nånstans i Borneotrakten) som handlade om hur befolkningen i den melanesiska arkipelagen utövade byteshandel med varandra för att upprätthålla fred. Det hette något i stil med kulasystemet. Man paddlade runt grannöarna och gav invånarna där presenter i utbyte mot att de inte invaderade ens egen ö. Nu är det ju en sak att bibehålla fred mellan Söderhavsöar och en annan att lära sig hur man köper vänner (och att den med mest kapital har störst möjlighet att skaffa sig vänskap). Och i exakt samma stund som jag tänkte: Vidar ska då sannerligen lära sig att vänskap inte är till salu! kom jag på mig själv med att ge bort ett Efva Attling-smycke åt Karine i Paris och ta emot ett Diorläppstift av samma kvinna (Karine, inte Efva). Hej byteshandel! Jag lever med andra ord inte alltid som jag lär. Men Karine hade med yttersta noggrannhet valt ut ett färg som skulle passa mina läppar. Attlingen. Stiftet. Read more
