Jag har tänkt och läst mycket om Soran Ismail-dokumentären “Persona non grata” på SVT. Jag har välvilligt försökt förstå den journalistiska ambitionen bakom projektet och den grundar sig väl i hur det är för en offentlig person att bli anklagad för någonting och trots att hen blir frikänd lever anklagelserna och fördomarna kvar. Det är bara ett så svårt ämne. De allra, allra flesta män som våldtar blir aldrig dömda. Tvärtom blir kvinnor som anklagar män för sexuella brott trakasserade i sociala medier. Det är svårt att bli trodd och att gång på gång berätta om den här oerhört traumatiska händelsen måste vara fruktansvärt tungt. Kvinnor har ytterst sällan något att vinna på ett berätta. Men det är lättare att välja att tro att en kvinna ljuger än att vara tvungen att ändra sin världsbild kring en man man kanske tyckt var rolig, smart och begåvad (se Woody Allen, Roman Polanski, Michael Jackson osv). När en person som är anklagad, av fler kvinnor dessutom, för sexuella brott får prata ut och berätta om hur hemskt det är att leva med de här anklagelserna ger det ännu mer legitimitet åt män som alltid tycker att det är värre att vara en potentiell våldtäktsman eller bli anklagad för att vara en än att verkligen bli våldtagen. Stackars Soran. Det har såklart hänt att män blivit oskyldigt anklagade, men det är oerhört sällsynt. Det finns inga fördelar för kvinnor att anklaga män för våldtäkt, speciellt inte män i offentligheten. Därför tycker jag att det är så konstigt att SVT väljer just det här brottet. Kunde inte en person som frikänts från till exempel ekonomiska brott istället få tala ut om hur det känns att vara persona non grata. Read more
