Den sista spring break-helgen hade vi ursprungligen tänkt åka till Grand Canyon, men eftersom det inte bara var spring break, utan också påskhelg och vi som vanligt var super sent ute var precis allting fullbokat. Alternativet var ett svindyrt tält i utkanten av nationalparken Grand Canyon. Till slut beslöt vi oss för att turista halvlokalt och körde ner till Dana Point söder om Laguna Beach. Vi använder oss ganska ofta av airbnb och ibland är hemmen alldeles tydligt investeringshus. Folk har köpt ett hus för att hyra ut det på airbnb. Andra är mycket tydligt hem. Den här gången bodde vi i alternativ två. Väggarna och byråerna var täckta av bilder på barn i olika åldrar och väggord som uppmuntrade oss att le och leva i stunden samt påminde oss om att livet är en strand. Det kändes som om vi bytt liv med en traditionell förortsfamilj i södra Kalifornien. Det är förresten Daniel som fixar mat på bilden under och hans fru Anne under det. Tycker om dem. Jag vet inte exakt hurdan en vanlig familj i Dana Point är, men vi tog det vääldigt lugnt och satt mest och pratade, åt chips och smuttade på varsin öl. Familjen Blankens som hade campat uppe vid Santa Barbara parkerade sin husbil utanför huset och hängde med oss hela helgen. Ungarna tillbringade givetvis extremt mycket tid i poolen och vi tillbringade lika mycket tid vid den för att ingen skulle drunkna under vårt pass. Jag passade för övrigt också på att ta mig ett dopp, men det finns bara dokumenterat på Instagram. I slow motion dessutom. Kan inte påstå att det inte skulle ha varit underbart. När det blev sen eftermiddag promenerade vi långsamt genom det lugna bostadsområdet, som mest påminde om det i Desperate Housewives, och försökte gissa oss till vad folk som bodde här jobbade med och röstade på. Vi pratade också om hur mycket billigare husen var här än i Santa Monica och frågade varandra om man kunde tänka sig att bo här. Tänker att Majlis på bilden under signalerar: HJÄLP med ögonen. Trots att jag är van vid ganska fina solnedgångar slog denna de flesta. Folk hade packat med sin picknick-filtar och vin och satt sig ner i olika grupperingar för att betrakta spektaklet. Jag vet att man egentligen inte ska fota solnedgångar, man ska bara njuta av dem och spara dem i sin själ, men men… När barnen lagt sig spelade vi det extremt roliga kortspelet plump och beställde pizza eftersom ingen orkade laga mat. Det fanns så himla mycket barn omkring oss hela tiden och en kort stund fick jag en identitetskris då jag insåg att jag var föräldern, den äldre generationen och inte längre ett av barnen. Konstigt hur man är sig själv hela tiden och inte alltid riktigt hinner med i åldern. Nu är vi hemma igen och jag redo för en tupplur och sen för en hård vecka med massor av jobb, men först ska vi äta middag med vår kompis Nina som varit på filmfestival i Palm Springs. Read more
