När Vidar kom hem med en egenhändigt målad ask påskgräs blev jag så rörd att jag nästan började gråta. Inte nog med att miniodlingen är gullig i sig, men jag översköljdes också av minnen från att själv vara liten och pyssla ihop det ena och det andra i kyrkans dagklubb. Man hann med så mycket på den tiden. Nu är det bara: frukost, skynda, skynda, jobbet, dagis, skynda, lunch, skriva, skriva, hinner inte, rusa via affären, hämta Vidde, via bageriet, middag, springa för att orka skynda, bada, äta, sova. Read more
