Mina föräldrar skilde sig precis när jag var på väg in i tonåren och några år senare flyttade min pappa till Tyskland där jag fick två halvsystrar. Säga vad man vill om faderskapet och att flytta så långt bort från sina två första döttrar, men det min pappa gett mig är en tro på mig själv. Han har alltid sagt att han älskar mig och både sagt och visat att han är enormt stolt över mig. Trots att vi bråkat så det blixtrat om det och jag nog aldrig varit så arg på någon som min pappa har jag aldrig tvivlat på hans kärlek och att det åtminstone finns en person i världen som tycker att jag är skitbra (fast just det ordvalet skulle han nog inte bruka). På Magnus och min bröllopsdag hade vi varit ihop i ett år, nio månader senare föddes Vidar. Jag fick veta att jag var gravid bara en dag innan bröllopsfesten och berättade det i panik åt min systers man Miika och en halvtimme senare åt Pyret. Magnus var jätteglad eftersom han längtat efter barn så länge, jag kände mig mest panikslagen. Det jag inte visste då var att Magnus skulle bli en fantastisk pappa. Inte nog med att han har det längsta tålamodet i världshistorien han är också rolig och orkar leka med barnen hur länge som helst. Han har stigit upp varje natt med Majlis sedan hon flyttade hem till oss och ibland till och med tagit henne till Viddes rum och sovit där för att jag ska få en hel natt sömn. Han vill att alla ska ha det bra och anstränger sig verkligen för att det ska bli så. Han har aldrig inte unnat mig något. Vare sig det handlar om att gå ut med vänner, tacka ja till tidskrävande jobb eller åka till Etiopien har han varje jäkla gång sagt: “Fasiken så kul! Klart du ska göra det!” Häromdagen sa han: “Herregud, jag trodde verkligen aldrig att jag skulle få två barn. Ett är ju den ultimata lösningen!” Men oss emellan tror jag att han ändå älskar Majlis lika mycket som Vidar. Read more
