Den snälla tanten som jag kontinuerligt ska träffa för att hon ska ta mitt blodtryck och fråga hur jag mår ville mäta min min mage för att se hur stor typen på insidan blivit. Hon drog fram ett sånt där mjukt ihoprullat måttband som man använde i textilsjölden i skolan och mätte från typ lite ovanför naveln till lite under troslinningen. Sedan konstaterade hon att Vidar krympt med en centimeter sedan den seanaste mätningen*. Efter detta lugnade hon oss i en kvart över det makabra resultatet och bokade in en extra mätning nästa måndag. Jag blev mera stressad över hennes långa det-är-säkert-ingen-fara-monolog, än över det ovetenskapliga resultatet. Sedan fick jag dåligt samvete för att jag inte går och oroar mej över att föda ett sjukt barn och blev övertygad om att jag jinxat hela graviditeten och just därför, som straff alltså, kommer att förlösa ungefär rymdvarelsen Alf. Ibland blir jag så trött på hela den här processen. Ska det bli flera barn i den här familjen kommer jag sannerligen inte att vara den som bär och föder dem. *som för övrigt gjordes av en annan människa. Read more
