På Twitter och Facebook delas just nu en text på Huff Post där en brittisk nanny menar att föräldrar är alltför slapphänta med sina ungar. Utan att vara en forskare i ämnet är jag ganska säker på att de äldre generationerna alltid tyckt att de yngre varit för odisciplinerade med sina barn. Och att de aktiva föräldrarna ansett att just de knäckt koden om hur man ska ta hand om sin avkomma på bästa sätt (eller åtminstone bättre än generationen innan).Ärligt talat har jag aldrig varit speciellt intresserad av hur man ska göra när man blir förälder. Hur länge jag ska stanna hemma, hur mina moderliga instinkter ska kicka in (men inte Maggans faderliga förrän TIDIGAST sex månader senare), anknytning, amning, att vi nu måste börja resa charter och gå på Bamseklubb, eller bara stanna hemma, skärmförbud, pommes frites och korv, kläder som ska användas under “mellansäsongen”, naturgodis, övningscyklar och rutiner i stöpta i sten. Det är verkligen inte så att jag fördömer folk som väljer annorlunda sätt att leva med sina barn än de Maggie och jag valt. Tvärtom tror jag att det är bra att det finns variation. Men vi har, liksom resten av vuxenlivet, improviserat och resonerat oss fram. Det blir knappast bättre eller sämre än för någon annan, men det har funkat för oss.En sak har jag ändå aldrig fattat, vad menar folk när de på sociala medier skriver att de semestrar “på barnens villkor”. Vill de förmedla att de tycker att det kommer att bli en tråkig semester, men att de offrar sig? Att de kommer att ge alla sina pengar till Legoland? Att de inte kommer att vara stupfulla from dusk til dawn? Jag föreställer mig att Magnus, Vidar och jag är en enhet där alla ska vara någorlunda nöjda så ofta som möjligt. Att tillräckligt med kärlek och gränser, lära ungen visa hänsyn för andra människor, läsa högt för honom och ge honom fler upplevelser än leksaker är en ganska bra grund. Och att det inte skadar om Magnus och jag har en bra relation till varandra. Vad fan, till och med roligt ibland.Och ja, Vidde har sedan han föddes varit tvungen att sitta med på timslånga restaurangmiddagar. Men det får han ta upp med sin terapeut senare i livet. Read more
