När jag vaknar brukar jag börja med att ögna igenom mailen och Twitter. Min klasskamrat Heather hade skickat mig en länk till en Wall Street Journal-artikel där David Eberhard får berätta om ouppfostrade svenska barn i Sverige. Heather konstaterade att journalisten som gjort intervjun inte varit speciellt kritisk. Jag trodde att vi skulle vara bättre föräldrar, ni vet strikta regler. Inget godis före barnet fyller sju, bara leksaker i trä, broccoli minst en gång om dagen, lära honom att kalla oss mor och far (inte Peppe och Magnus), förbjuda alla slags skärmar med fördummade amerikansk kapitalispropaganda och alltid vara tålmodiga de enstaka gånger han skulle få ett raseriutrbott ute bland folk. Men jag antar att Magnus och jag är de där slapphänta föräldrarna som Ebenhard pratar om. Vi ger till exempel aldrig Vidar smisk och vi låter honom somna i vår säng alldeles för sent på kvällen. Vi låter Vid spela på Ipaden mer eller minde så mycket han vill. Ibland vill han, andra gånger föredrar han Lego. Ibland får han pannkakor till frukost. Det finns kvällar när han får lyssna på Astrid Lindgren istället för att vi läser högt för honom. Han får nästan alltid välja vilken park han vill leka i. Sedan han var riktigt liten har vi släpat med honom på flygplan och restauranger och andra för barn olämpliga ställen. Han har hört oss svära och sett oss trötta och sura. Vi är egentligen bara noga med att han ska säga tack och förlåt och vara snäll mot människor och djur. Read more
