Maria:Vad tyckte du om hur skilsmässor framställdes i Happy happy? Jag tyckte att det var intressant att samtliga kvinnor i antologin är mer eller mindre kända jämställdhetsförespråkare i Sverige*. Mathias tyckte att det var tråkigt att de alla var så lika, men när jag funderat på det tycker jag att det kanske krävs en viss likriktighet för att få fram budskapet. Jag tolkade det som att det är okej att vara lycklig efter att ha skilt sig. Och att det inte alls är så länge sedan kvinnan inte förvärvsarbetade utan var helt ekonomiskt beroende av sin man och därför inte kunde skilja sig. Heja valfriheten! Jag tycker att skilsmässan i sig och lyckan efter att ha kommit ur äktenskapet romatiserades en del och att Sveland (vars böcker jag verkligen gillat) stundvis hade samma sorts attityd som föräldrar ibland kan ge barnlösa. Typ: Lilla vän, du vet ingenting förrän du varit med om det. Och den där fantastiska lyckan i att vara singel de ojämna veckorna, festa, skriva, sova och hångla med vem man vill och vara den ljuvliga bullmamman de jämna veckorna låter nästan för bra för att vara sant. Kan man verkligen äta kakan och ha den kvar? En annan detalj som fastnade var att om en av de mest tragiska sakerna med att skilja sig är att flytta från en fyra på Söder till en tvåa på Söder så har man det antagligen ganska bra. Kvinnorna i den här antologin har haft ekonomiskt ganska drägliga skilsmässan verkar det som. Men som sagt läste jag bokens budskap som att en skilsmässa inte alltid behöver vara Det Stora Misslyckandet, utan också ett sätt att våga ta tag i sitt liv och gå vidare mot en lyckligare framtid. Och så diggade jag att det inte bara var hetersexuella kvinnor som deltog. *Magnus sade förresten att kvinnorna som skrev texterna var kvinnotypen som jag är och att jag därför kände nåt slags systerskap när jag läste Happy Happy. Jag skriver förresten det här i badrummet medan Vidar plaskar i badet. Ha överseende med konstiga formuleringar och tryckfel. Read more
