Esmes mamma (som är en svinbra blogg) funderar över varför vi är så sjukt försiktiga med att säga vad vi tycker när det kommer till föräldraskap och barn.“…Jag har i alla fall under min korta tid som mamma upptäckt att man egentligen helst inte ska säga vad man tycker om ämnen som amning, sömn, rutiner, napp och så vidare, åtminstone inte utan att snabbt lägga till ett överslätande ”Men alla gör självklart som dom vill!” Men, det finns en återvändsgränd i det hänsynsfulla backandet och tassandet på tå kring känsliga ämnen. När ingen vill misstas för att vara en överlägsen jävel som pekar finger åt andra hårt kämpande föräldrar, så kommer man ju aldrig vidare i någon form av diskussion heller. Allting blir bara…tyst.” Jag är ju mästaren på att vara superdiplomatisk när det kommer till familjeliv, men det beror mest på att jag är en sån novis och inte vet så mycket om barn. Magnus och jag kör bara på det som fungerar för oss. Samtidigt upplever jag att det finns nåt slags norm där alla helst ska göra på exakt samma sätt. Det är tryggast så. Om samtliga ammar i minst sex månader och högst ett år, delar föräldraledigheten lika, sover/inte sover med ungen, sätter barnet på dagis då det är exakt två och ett halvt år gammalt och så vidare så behöver ingen vara osäker på att den gör fel. Men eftersom alla barn och föräldrar är olika så ÄR det svårt att göra en mall som alla ska följa. Fast Esmes mamma är väl mer ute efter diskusson än gemensamma regler. Inte vet jag. Finns det någon standardnorm? Read more
