Jag fick som sagt inte rösta i det svenska riksdagsvalet på grund av att jag inte är svensk medborgare i motsats till resten av familjemedlemmarna. Om jag hade fått rösta skulle jag ha valt någon ur det rödgröna blocket. Ju längre tid jag vistas i USA desto viktigare inser jag att välfärdssamhället är. När jag pluggade på USC gick jag ett masterprogram för folk som redan jobbat som journalister i några år. I praktiken var de yngsta kring 23 och kom direkt från college, medan de äldsta var över sextio. I dag skrev en av mina före detta kurskamrater, en kvinna på drygt sextio, att hon varit tvungen att flytta från LA till Arizona på grund av de höga levnadskostnaderna i Kalifornien. Hon skrev också att hon sedan 2014 dagligen oroat sig för pengar. Om två år tar underhållet hennes f.d. man betalat henne slut. Hon räknar med att hon då har elva år kvar att leva (på existensminimum) på sina besparingar och efter det lika bra kan ta sitt eget liv eftersom hon inte vill bli en uteliggare med alla sina ägodelar i en butikskärra. Hon avslutar FB-inlägget torrt med att det inte finns någon AC när hon skriver detta. Jag antar att det är en blandning av mörk humor, samhällskritik och allvar i det hon skriver. Eller snarare så här: Jag vill verkligen inte tro att hon funderar på att ta sitt liv. Det är så sorgligt att det här landet inte har något skyddsnät. Att det är så vanligt att kvinnor stannar hemma och tar hand om barn och hushåll istället för att skapa sig ekonomisk trygghet genom ett jobb. Att kvinnor är hemma är inte bara norm, utan ofta också en nödvändighet på grund av skyhöga kostnader för förskola/dagis. Så otroligt lyxigt med ett samhälle som erbjuder skola, hälsovård, pension, vabb, föräldrapenning etc etc. Ett samhälle där de som är starkare hjälper de som är svagare. Eftersom män har fått rösta så mycket längre än kvinnor borde vi kanske testa på det motsatta. Jag gillar det hypotetiska valresultatet med bara kvinnliga röster. Read more
