Linn Jung är så jäkla smart, rolig, bra på att skriva och dessutom en nära vän till mig. Tycker att alla ska läsa hennes blogg. Häromdagen skrev hon kort om uppfattningen att kvinnor alltid ska stöda andra kvinnor. “Kanske är det någonting i det här att man ”alltid ska peppa och lyfta andra kvinnor” som skaver. Jag tycker faktiskt inte alltid det. Det här är kanske ett sidospår: Men jag vill faktiskt att ni ska se kritiskt på mig som människa. Jag vill att ni ska kunna säga emot mig. Jag behöver inte en massa stöd bara för att jag är kvinna. Jag vill bli tagen på allvar. På något sätt tycker jag att jag har kommit så pass långt i den här jämställdhetskampen att jag tycker att ni får ifrågasätta mig. Att vi vågar argumentera med varandra är girlpower. Att vi tar varandra på så stort allvar att vi vågar ifrågasätta varandra – där tror jag vi har nåt. I övrigt tyckte jag det var underbart det som Karhunen skrev: ”Börja prata gott om andra kvinnor bakom ryggen”. Det gör jag så ofta jag kan.” Och jag håller såklart med om allt Linn skriver. Ändå fanns det något som jag inte kunde släppa. Tänkte mycket på det där med att se kritiskt också på kvinnor och ta dem på allvar. I dag när jag körde upp till stallet lyssnade jag på det senaste avsnittet av podden On the Media (otroligt bra och ett tips från en bloggläsare). Det handlade först om hur kvinnliga presidentkandidater behandlas i media (spoiler: olika än män). Och sen om Monica Lewinsky, Tonya Harding och framförallt Lorena Gallo (Lorena Bobbitt). Tydligen har Amazon gjort en dokumentär om kvinnan som högg av sin mans penis (efter att han misshandlat och våldtagit henne i många år). Ska se den ikväll. Det som slog mig där i bilen i Topanga var att när jag idag hör Lewinskys, Hardings och nu Bobbits historier blir jag chockad av hur sexistiskt de blev bemötta inte minst i media. Hur man hånade och skrattade åt dem (Lewinsky nämns till exempel i ca 40 olika rapsånger). Vi har såklart kommit långt från den tiden. Samtidigt tänkte man säkert så på 90-talet också. Att man kommit så sjukt långt jämfört med 60-talet och praktiskt taget hade nått jämställdhet. Och jämfört med 30-talet hade kvinnans ställning förbättrats oerhört mycket jämfört med 60-talet. Vad jag menar är att trots att vi är på väg och kommit ganska långt kommer vi antagligen att se tillbaka på den här tiden som ojämställd. I dag kan vi ju bara jämföra med tider som varit ännu sämre. Jag tror att patriarkatet gör att vi automatiskt förväntar oss olika saker av kvinnor och män och i många (äh, de flesta) jobbsammanhang utgår vi undermedvetet från att män är lite mer kompetenta än kvinnor (och vita än folk med annan hudfärg, och straighta än HBTQI osv). Feminism är att våga kritisera och ta folk på allvar, men det är också att se att alla inte ännu ses som likvärdiga. Dessa två utesluter såklart inte varandra, men det jag kanske försöker säga är att granska våra egna förutfattade meningar om hurdana människor är. Om kvinnor bedöms hårdare, eller generellt är tvungna att jobba hårdare, på arbetsmarknaden är det kanske viktigare med lyft än kritik? Äh, jag vet inte. Lyssna på poddavsnittet! Och som sagt håller jag med i det som Linn skrev, ville bara utveckla det vidare. Read more
