Några veckor efter att Vidar föddes hörde Schildts förlag av sig och frågade om jag hade lust att skriva en bok. Det hade jag. Så jag skrev i några månader och skickade sedan in texten. Förlaget konstaterade att det nog kan bli bok av det jag plitat ner och sedan skrev jag i praktiken om hela mauset. Jag skrev när Vid sov och när jag hade lite tid över. Jobbigast var det att aldrig riktigt ha fritid, varje ledig stund kunde jag i princip använda till att skriva och göra texten lite bättre. Jag kände mig ofta lat. Sedan träffade först en och sedan en till sjukt inspirerande redaktör och diskuterade boken med dem. Jag tvingade Magnus och några av mina närmaste vänner att läsa vad jag skrivit. Syster Pyret tog fram den röda lärarpennan och var sträng mot mig. Sträng, men rättvis. Och jag skrev om texten. Ett drygt år senare börjar bokhelvetet vara ganska färdigt och nu ska det bara korrekturläsas. Varje gång jag läser manuskriptet vill jag ändra någonting, men redaktör Anna säger att det beror på att man utvecklas som skribent och aldrig riktigt kommer att bli färdig. För tillfället känns det hemskt* och fantastiskt. Helt otroligt att Akademen beställt min bok. Jag är nervös, men också lycklig. Den kommer ut i slutet av september. Om jag ordnar en bokträff där vi kan träffas och prata och man kan köpa boken och kanske dricka ett glas vin, kommer ni då? *hoppas att alla köper boken, men att ingen läser den. Read more
