Mitt bästa LA-tips är nog att undvika Hollywood Blvd, ni vet de där kvarteren med stjärnorna på trottoaren? Hollywood Blvd är extremt turistigt med aggressiva försäljare, hustlers och ficktjuvar. När vi har gäster brukar vi vanligtvis övertyga dem om att man på sin höjd kan köra långsamt längs med gatan och se Chinese Theater genom bilfönstret. Karine gick ändå inte att övertala till detta, så vi tillbringade en timme i turisthelvetet. När vi sett stjärnorna, tackat nej till hundra olika star tours och undvikit att ta bilder tillsammans med Spiderman och Optimus Prime tog vi vår flykt till Starbucks där det till Karines stora förskräckelse stod skrivet antalet kalorier på små lappar vid varje bakverk och kaffedrink. Karine stod länge och velade men valde motvilligt till slut en blåbärsmuffins och en cappuccino. Hon sa att njutningen liksom inte var den samma med informationen om hur många kalorier hon åt. Och jag fattar ju att det i en värld där det finns fler överviktiga än svältande och speciellt i ett land som USA där folk verkligen äter alldeles för mycket, alldeles för ofta är en bra sak med information om att en kakbit innehåller massor av kalorier, men det känns ändå så 1900-tal att räkna dem. Att banta känns värdelöst eftersom det i det långa loppet ändå handlar om att, usch vad jag hatar mig själv för att skriva detta, men en hållbar livsstil. För att inte tala om smalhetsnormen. Myten smal = lyckad = lycklig. Ät så lite som möjligt och allt löser sig. Kan man inte få njuta av sin muffins eller annan café- och restaurangmat i lugn och ro utan information om hur tjock man blir om man äter den och istället bara inte äta den varje dag (förutsatt att man nu inte tränar stenhårt eller jobbar på att gå upp i vikt ELLER NU BARA RÅKAR VARA SUGEN PÅ MUFFINS). Som tur var glömde vi fort bort den här obehagliga incidenten och fortsatte att njuta av god mat nere i Dana Point. Read more
