Har man jobbat som journalist under de senaste åren är massuppsägningar ett återkommande, ångestframkallande fenomen. Oftast tar processen många veckor då man tillsammans med kollegerna går omkring och spekulerar vem som ska få sparken den här gången. Folk är sjukskrivna, ledsna och stressade. Alla jobbar extra hårt i nåt slags förgäves hopp om att flitighet kunde rädda just dem. Sedan kommer dagen då man får veta. Det är hemskt för alla, de som får gå känner att de inte duger, att de är lite sämre och de som är kvar går ofta omkring med dåligt samvete för att de besparades den här gången. Häromdan sade ett konkurrerande mediahus upp en hög med journalister, flera av dem mina kompisar. Minna som jobbat på Gloria skrev ett väldigt fint blogginlägg (tyvärr på finska) om hur det känns att få gå. Hon skriver att hon inte blev arg alls, bara oändligt ledsen. Att det känns som att få sitt hjärta krossat efter att i sju år ha varit tillsammans med samma pojkvän. Om hur hon några timmar efter beskedet skrev om det på Facebook och Twitter, om responsen och om hur det kändes följande morgon när hon följde sin son till förskolan och såg alla andra som skyndade iväg till sina jobb. Åh, jag önskar att också ni som inte kan finska kunde läsa inlägget.När jag sade upp mig för ett år sedan tänkte jag på att på att det nuförtiden är mer eller mindre omöjligt att få en fast journalisttjänst igen. Jag hoppas att det här är en liten tröst: det finns ett bra liv utanför anställningarna. Jag hade visserligen i motsats till de som blir uppsagda fördelen att kunna förbereda, men aldrig varit så här nöjd med en arbetssituation som jag är i dag. Jag tjänar kanske inte lika mycket pengar, men är enormt mycket lyckligare. Read more
