Jag har aldrig haft någon som helst babyfeber och alltid tyckt att barn är ett ganska ointressant folk. När jag blev gravid var jag livrädd för vad som skulle hända. Jag var säker på att barnet skulle ha kolik och gallskrika oavbrutet i tre månader, att jag inte skulle sova ordentligt på de närmaste fem åren, att jag skulle drabbas av förlossningsdepression, att Magnus skulle lämna mig, att jag skulle bli jättetjock och att jag skulle genomgå nåt slags personlighetsföränding och bli en helt ny människa. Det var jag kanske mest räddast för. Och när Vidar sedan anlände och allt gick ganska bra, Magnus inte dumpade mig, Vidar sov hela nätter och kände igen mig själv brukade jag ibland pipa fram att det ju inte var SÅ jobbigt att ha barn. Då fick jag alltid* höra “vänta bara…“. Vänta bara, det blir nog värre, svårare och jobbigare. För att inte vara så himla störande med mina “herregud så mycket lättare det gick än vad jag trodde** håller jag nu istället mun och brukar bara ibland viska åt gravida bekanta: “det är inte så farligt som de säger, det kan till och med vara lätt!”. Jag gör kanske falsk marknadsföring, för det kan ju vara svinjobbigt att få barn. Det är såklart olika. Men jag vill inte att någon ska vara lika rädd och ångestfylld som jag var då jag var gravid. *alltså alltid.**se ovan. Read more
