Häromdagen fick jag veta att två män som har exakt samma uppdrag som jag får 30 procent mer i arvode. Först blev jag bara paff. Sedan arg. Med iskall vrede kontaktade jag vår gemensamma uppdragsgivare och frågade om man automatiskt får ett högre arvode om man är man. Jag fick ett nekande svar på den frågan och förklaringen att arvoden baseras på “marknadsskäl“. Jag jobbar nu på att ta reda på vad marknadsskäl i praktiken innebär. Jag vill inte att någon skugga ska falla över mina välbetalda manliga kolleger, men tycker ärligt talat att jag är värd lika mycket som de. Det värsta när sånt här händer är det där lilla tvivlet vaknar upp och viskar att jag kanske ÄR 30 procent sämre än snubbarna. Jag tänker att det är ett kollektivt tvivel som gör att kvinnor blir lite försiktigare när de förhandlar eller nöjer sig med ett lite sämre arvode/lön. Jag fick också en påminnelse om magnituden av kvinnohat när jag skrev om det här på Twitter. Ett hundratal män (blockade så tangenterna rykte) kände sig tvingade att förklara att kvinnors sämre löner bara handlar om att kvinnor är sämre än män (ibland på att förhandla, andra gånger generellt). Tänk att så många män är redo att ta till vilken som helst förklaring, utom sina egna privilegier och patriarkatet, att förklara varför kvinnor inte tjänar lika mycket som de. Jag önskar att jag kunde skriva att förklaringarna var kreativa med samtliga skrev, oberoende av varandra, om hur män får bättre lön på basen av sin kompetens. Och då kvinnor får bättre lön är det för att de är inkvoterade. Det här är ju verkligen ingenting nytt, men vet ni, det som jag blir genuint nedslagen av är att mina manliga vänner aldrig ställer sig vid min sida när jag fightar patriarkatet. De är hur härliga och roliga som helst när vi umgås, men just i de här fallen backar de ut och lägger benen på ryggen. #SAD Jag funderar nu på hur jag ska hantera den här situationen. Eller jag är mitt inne i den. Jag snackar fortfarande med uppdragsgivaren, men kommer också snart att berätta för er vilken det är. Mina arvoden är ingen rikshemlighet och jag har heller ingen lust att hålla dem om ryggen. Jag fick för övrigt en flashback till när jag fick sommarprata cirka 2009 och livrädd pratade om hur sexistisk organisationen jag jobbade på var. Jag var säker på att jag skulle få sparken då, min chef ringde visserligen och skällde ut mig, men sen hände inte så mycket mer. Det är alltid värt att berätta om orättvisor. Read more
