Okej, här kommer ett inlägg som kommer att få er barnlösa att falla i koma av ren tristess. Jag rekommenderar er att se ett avsnitt av Girls, Broad City eller Transparent istället för att läsa vidare. Ni som fortfarande är kvar, jag har några frågor. Sexåringen har alltid sovit otroligt bra. Både som baby och som eh ja, sexåring. Problemet är bara att han vanligtvis dyker upp i vår säng där han sprattlar, stjäl kuddar samt gnisslar tänder i en decibelnivå som får glasrutor att spricka. Detta gör att jag inte sover så gott. Jag fattar ju att det bara är att bära honom tillbaka till egen säng, men orka stiga upp och lyfta tunga saker mitt i natten. Jag inser också såklart att få barn vill sova med sina föräldrar när de närmar sig tonåren (barnen alltså, ursäkta otydlig syftning), men det tröstar mig inte alls nu. Detta är kanske ingen direkt charmig sida av mig, men jag är väldigt ointresserad av hur andra gör med sina barn, så länge de inte slår eller på annat sätt misshandlar ungarna kunde jag verkligen inte bry mig mindre. Jag tycker också det är tröttsamt med föräldrar som lägger ut grejer på Facebook för att liksom insinuera att just deras barn är väldigt tidiga/solklara genier. ALLA tycker att deras egna ungar är lite bättre/roligare/smartare/sötare än alla andra, de hör liksom föräldraskapet till. Men tydligen gäller denna inställning inte på bloggen för nu frågar jag er ändå: När började era barn sova hela nätter i egen säng? När gick hen själv hem från skolan? Torkade sig själv på toaletten? Lärde sig läsa och skriva? Sov över hos kompisar? Lärde sig cykla? Började med hobbyn efter förskolan/skolan? Read more
