I dag ska vi prata om kulturella skillnader. En orsak till att vi har ett ganska stort svenskt umgänge är antagligen för att det i ett nytt land i längden blir utmattande att konfronteras med en kultur som utåt sett ser likadan ut som ens egen, men som under ytan ändå är lite annorlunda. Under de första åren blir varje dag en pytteliten orientering i hur infödingarna lever. Det handlar inte om avgörande handlingar, men småsmå vardagliga grejer. När jag bodde i Holland tyckte jag det var så konstigt att med alla fönster som aldrig hade gardinerna fördragna oberoende av vad som hände inomhus och att när man flyttade verkligen rensade lägenheten på allt från kylskåp till heltäckningsmattor. Här i USA tänker till exempel på skolan: Hur mycket förväntas föräldrarna ställa upp som frivilliga på evenemang och i klassen? Vad är en lämplig summa att donera till skolan? Vilken sorts present ska läraren få på skolavslutningen? Hur viktigt är det att göra Alla hjärtans dag-kort åt samtliga barn i klassen? Vid playdates, lämnar en bara av ungen eller måste en stanna och umgås med föräldrarna? Eller på restaurangen där jag i början tyckte att det var oartigt att servitören så fort en hade ätit upp städade undan tallrikar istället för att, som i Finland, vänta ut hela bordet.Nu tycker jag det motsatta. Eller att det finns en person som visar en bordet, en som häller upp vatten, en som tar ens beställning och en som städar undan bordet. Det går inte att beställa mat av första bästa person ur personalen. Kompisar som hälsade på tyckte det var skitjobbigt att någon hela tiden kom fram och frågade om vi var nöjda med maten. Innan vi flyttade varnade nordbor oss för att amerikaner är ytliga jävlar som verkligen inte menar det när de föreslår middagar eller andra träffar. Här tycker jag det motsatta. Folk VILL verkligen umgås, det kan i och för sig bero på att Los Angeles är en ganska ensam stad med massor av inflyttare. Folk som inte har en grund av vänner de vuxit upp med. Vi har tackat nej till resor till Hawaii och Australien då vi felaktigt trott att de varit tomma inbjudningar och efteråt fått förklara oss. Jag börjar i och för sig först nu vänja mig vid att folk som ropar “nice shoes!” efter mig på gatan verkligen bara vill säga att hen gillar mina pjuck, inte inleda en vänskap. Kan inte ni berätta om kulturella skillnader i länder ni bott eller besökt? (För massor av år sedan besökte Karin och jag Japan en kompis ville presentera sin japanska vän för oss och när hon möttes oss i Nagoya hade vi ingen present med oss till henne, hon gav oss varsin. Tänker på det här ibland och skäms). Read more
