När jag tycker att de blåser lite kyligt på stranden brukar jag tänka att detta är en normal sommardag i Finland. Om temperaturen ligger på 18 grader räknas det som någorlunda varmt och jag har inget att köaga på. Jag har verkligen inget att klaga på (utom möjligen att Magnus satt uppe och drack drinkar i Silverlake till klockan fem imorse. Fast inte ens det klagar jag över. Är mest imponerad över att han pallar). Det slog mig idag att att de svenskar (och finländare?) som haft minsta lilla längtan hem drog under året som gick. Bara de som verkligen vill bo i Kalifornien finns kvar nu. Det har lett till färre diskussioner om var man ska bo, vilket är otroligt skönt. Imorse skrev jag en stund på min roman. Den kommer ut på Norstedts våren 2022. Det känns jättestort och fint och jag är så stolt över det. NOR-FUCKING-STEDTS! Det är en relationsroman som utspelar sig under ca 10 år i Stockholm, Helsingfors och Los Angeles. Patriarkatet, hur ska man leva, finns det stunder när otrohet är okej, och barnen då! Som svar på er tanke: Nej, det handlar inte om mig. Grejen med roman är att det är fiktion. Jag skriver en stund varje morgon. Det är oftast så trögt, men ibland blixtrar det till och då tar historien en ny vända eller en av huvudpersonerna säger något oväntat. Älskar när mitt undermedvetna slänger fram idéer. Men oftast är det trögt. Sedan spelade jag in ett avsnitt av podcasten Skåpet med Cissan och Johanna. Väldigt kul var det! Lade upp några texter på Vad vi vet och började skriva på en text om klimakteriet. Bakade kanelbullar och träffade min kompis Jenny på stranden. Majlis och Jennys dotter Celine var med. Det var lite kyligt, men mycket vackert. Nu satte sig Magnus framför mig med en stor burk glass. Han säger att han inte får i sig något annat. När var ni senast riktigt, riktigt bakis? Jag minns knappt när jag var det själv. Vågar inte må så illa. Read more
