Typiskt mig att steal Vidars thunder och göra hans födelsedag till min dag. Men hörni, det ÄR en stor dag också för mig. På den tiden bodde vi ännu i Helsingfors. Det var en ovanligt snöig vinter. På kvällen den 11 mars gick vattnet, sen hände inget alls. Vi gick och lade oss, vaknade tidigt, gick till caféet över gatan och beställde varsin kaffe medan vi väntade på taxin. När vi sa att mitt vatten gått och vi var påväg in till BB bjöd cafét på kaffet. Sen försökte en rad olika personer ur sjukhuspersonalen sätta igång förlossningen i ca 36 timmar. När det äntligen började hända nåt gick det så fort att ingen smärtlindring hann med. Sen kom Vidar och det var helt otroligt. Han såg ut som en liten skruttig gubbe. Magnus och jag skålade i en liten flaska champagne och tjatade i två dagar på att få åka hem. Jag uppskattar den finländska sjukvården enormt, men ville bara hem så fort som möjligt. Minns när vi äntligen kom hem till Rödbergen, taxin stannade på fel sida om gatan och jag var tvungen att utföra den livsfarliga operationen: gå över gatan med nyfödd baby i famnen. Trodde aldrig vi skulle klara det med livet i behåll. Klipp till exakt nio år senare: Det börjar äntligen bli varmare i Los Angeles och ute på gatorna passerar miljontals fjärilar staden påväg från Mexiko upp till Portland. Samma dag som Vidar fyller år är det också late start på skolan vilket betyder sovmorgon. Vi lagar våfflor med hallon och hallonsylt och sjunger Happy birthday för nioåringen. Det känns helt orimligt att jag har ett barn som är NIO år gammalt, samtidigt är det världens naturligaste sak att ha den här personen i mitt liv. Han är så rolig och smart och snäll och en så otroligt omtänksam och tålmodig storebror. Tänk att det blev såhär. Min bild på telefonen i ca sju år. Read more
