Ni vet kanske inte det här, men hemma lever jag i ständig skräck. Är jag ensam hemma är det vanligt att Magnus tyst smyger in och istället för att som normala människor säga hej eller ens ropa Bu! ställer sig i dörröppningen och stirrar på mej tills jag upptäcker honom. En annan rutin är att han plötsligt är försvunnen och jag sedan är tvungen att leta efter honom i hemmet. Häromdagen stod han alldeles stilla i sovrummets klädskåp. Igår hände ändå det värsta. Jag tog ett bad och dök under vattnet för att skölja bort lite shampo ur håret. Eftersom det var så lugnt skönt stannade jag på bottnet av badkaret en liten stund samtidigt som jag blundade. När jag kommer upp till ytan möts jag av ett ansikte två centimeter från mitt som tokstirrar på mej. När jag återhämtat mej från hjärtstilleståndet bad jag artigt Magnus sluta upp med att uppföra sig som en skräckfilm. Han bara:“Det här är en del i din ninjautbildning.” Read more
